Ord mitt i livet, en hälsning till mamma

Att mata den som matat dig, att torka den som torkat dig och att natta den som vaggat dig till söms.

Det kallas för att cirkeln sluts och att livet har sin stilla gång. Men känslan som sköljer över mig är inte av värme och skratt utan en abyss av tomhet där jag faller, en känsla av att tryggheten sakta rinner ifrån mig.

Men så till slut igår så tar jag modet till mig, stannar upp och tar några djupa andetag och ser mig omkring. Denna gång med andra ögon.

Runt mig och mamma sitter härliga människor, fulla av minnen och skratt. Demensboendet är som ett dagis fast utan lämning och hämtning.

Det är redan lunchtid och vanligtvis brukar jag åka men jag stannar kvar fylld av nyfunnen nyfikenhet. Jag hjälper mamma och när lunchen är klar går jag försiktigt med henne till sängen. Hon har blivit mycket stel.

I samma ögonblick som jag böjer mig ner för att pussa mammas panna så ser jag hennes barnsligt busiga blick och hon skrattar. Skrattet smittar av sig.

Tryggheten värmer igen och det är dags att gå.

Fuck you alzheimers!

Älskar dig mamma.